tilde

Och så var det bara tio dagar kvar och jag vet inte riktigt om jag skriva något djupt inlägg om hur konstigt det känns och hur ensam jag kommer känna mig, när vi väl står där ute och man märker att nu, nu är man ensam. (Har bestämt mig nu och det blir ett sånt där jobbigt djupt inlägg och du behöver verkligen inte läsa)

Nu är tiden då man inser det dax att blicka framåt och släppa tryggheten som vi tillsammans har byggt upp under de senaste åren. Att säga att allt har varit perfekt är att ljuga - men enligt mig har dem varit så nära perfekt som det går att komma. Men att veta att det faktiskt tar slut hugger lite i hjärtat. Jag känner mig inte redo än. Jag känner mig fortfarande som en liten fågelunge som inte än har lärt sig att flyga, fast måste nu göra det för att överleva.

Den 5 Juni är både sorgen och glädjens dag. Jag vet att vi kommer ses, men tanken att det aldrig kommer bli på samma sätt vet jag inte riktigt hur jag ska hantera.  Att jag bytte till er klass redan i 1an är bland det bästa jag har gjort, för ni har hjälpt mig att utvecklas till någonting jag tidigare inte trodde var möjligt, och för (bland annat) det älskar jag er för. Tacktacktack för att ni alla finns.